Forever is only the beginning
Tanken på dig får mig att skratta. Jag tror jag har haft fel syn på livet. När jag var mindre var jag alltid den som hade alla rätt på prov. Jag satt och pluggade och tog hand om min älskade häst. Jag gillade inte fester och det gör jag inte idag heller. Jag var inte den tjejen som syntes och fick alla de snygga killarna i skolan fast jag gled igenom skolan som att jag inte fanns. Bara min klass och de jag kände viste vem jag var. Det var som att kolla på en film och lära sig allt om alla och ingen viste ens att jag existerande eftersom de la energin på att synas själva. Jag brydde inte mig om att jag inte fick uppmärksamhet jag hade kunnat få det om jag hade velat.
Jag kommer ihåg när jag gick i åttan och vi hade sånt att den snyggaste tjejen i nian samt den snyggaste killen. Detta är så kul att jag skrattar…. Igår när jag var ute så stötte jag på den där killen. Snyggaste på hela skolan. Såklart kände jag igen honom. För han lever på sitt utseende precis som för fem år sedan och hade inte förändrats ett dugg. I alla fall jag stod och dansade men min tjejkompis så kom han fram till mig och sa hej och kramade mig. Jag tänkte ofta han vet vem jag är och så ofta va det vist inte för han gick bara fram till den snyggaste tjejen han såg (som han också gjorde för fem år sedan när jag tyckte han var as snygg). Vi började prata och han kom fortfarande inte ihåg mig (som jag hade haft i tankarna att han inte skulle göra heller). Han hade skaffat egen lägenhet i byn där vi bodde innan och hade fått ett jobb. Alltså det jag vill komma fram till att trots att jag fortfarande pluggar och inte var på alla de jävla festerna så är det inte jag som står kvar i livet. Jag har säkert upplevt mer i mitt liv än va han har gjort. Trots allt vem var det som kom fram till vem? Haha det var bara så sjukt. Ändå är jag inte den som söker uppmärksamhet och tur e det. Fan va jobbigt det hade blivit annars. Det är synd att jag inte är lika säker när det gäller förhållande..
