Känns som jag har blivit kinappad och slängd i havet men tusen kilo på mig för att sjunka ner till botten för sedan ligga där tills syre tar slut. Kämpande efter luft och försöker ta mig loss men det är meningslöst. Det är inte syre jag andas in i mina lungor utan något giftigt som skadar min hälsa och min kropp. Man kan inte se in i mig för jag är ett tomt skal. Som en orm som har ömsat skinn och jag är liksom skinnet som är kvar på samma plats. Snart faller jag ihop till jord. Kretsloppet har tagit tag i min kropp och tvingar mig med i strömmen. Min ork att motstå är så liten men jag vet att jag klarar det. Känner mig svag och ingen vet om det. Alla tror jag har blivit konstig men jag har bara byggt upp en mur av bly som är starkare än förra gången. Vill inte bli sårad och är rädd. Mörkert är den som jag kan lita på trots att jag har varit rädd för den innan. I mörkert kan ingen se mig och jag slipper smyga fram.